Så känner du igen smärta hos någon med demens

Personer med demens känner smärta, även när de inte kan förklara den tydligt. En person kan använda andra ord, gester eller förändringar i beteende för att visa att något är fel. Som anhörig kan du märka och berätta om sådana förändringar, men du bör inte ställa diagnos på orsaken själv.

Dementia Australias råd om smärta rekommenderar att man frågar direkt och söker läkarbedömning när smärta misstänks. Alzheimer’s Association påpekar också att fysiskt obehag kan bidra till förändringar i beteende. Den här guiden ger allmän information, inte en smärtbedömning eller en behandlingsplan.

Kan någon med demens känna smärta utan att säga det?

Ja. Smärtan är verklig även när en person inte kan hitta orden för den. Hen kanske inte förstår en fråga om en viss kroppsdel, eller har svårt att berätta när eller hur något gör ont. Anta inte att tystnad betyder att personen mår bra.

Fråga i ett lugnt ögonblick med ord hen känner till. ”Har du ont?” eller ”Gör det här ont?” kan vara lättare än en lång förklaring. Vissa känner igen ord som ”värker”, ”obehagligt” eller ”ont”. Ge personen tid att svara och acceptera svaret utan att testa eller rätta det.

Ställ en enkel fråga och pausa sedan. Personen kan peka, göra en gest eller använda en bekant fras i stället för att nämna en kroppsdel. Undvik snabba frågor eller frågor som leder till ett ja. Om hen säger nej men du har märkt en förändring, berätta om förändringen för en yrkesperson i stället för att argumentera om huruvida smärta finns.

Vilka förändringar kan vara värda att notera?

Var uppmärksam på förändringar från personens vanliga uttryck, rörelser och rutiner. Hen kan grimasera, rynka pannan, gråta, stöna, skydda en del av kroppen, röra sig mindre, sova annorlunda eller tappa intresset för mat. Hen kan också bli ovanligt tyst, frustrerad eller rastlös.

Inget av dessa tecken bevisar att personen har ont. De kan ha många orsaker. En förändring som att vägra en måltid kan höra ihop med smärta i munnen, men kan också ha en annan förklaring. Berätta vad du ser för en läkare eller sjuksköterska och låt dem bedöma orsaken.

Hur kan jag beskriva det jag har märkt?

Skriv ner några fakta som hjälper till att förklara förändringen. Notera vad som hände, när det började, hur ofta du ser det och vad som pågick då. Nämn till exempel om personen rycker till när hen reser sig, undviker en bekant aktivitet eller äter mindre än vanligt. Ta med personens egna ord eller gester.

Jämför förändringen med personens normala mönster, inte med någon annans. En tyst person kanske inte skriker när hen har ont; en annan kan visa obehag genom att röra sig mer eller prata mer. Undvik att sätta en smärtpoäng eller att besluta att ett beteende har en enda orsak. Målet är att ge yrkespersonen användbara iakttagelser.

Om personen går med på det, dela anteckningarna med den anhöriga, sjuksköterskan eller läkaren som är delaktig i vården. Håll informationen privat och förmedla bara det som hjälper personen att få vård. Vår guide om sjukhusbesök innehåller mer om hur man delar kommunikationsönskemål med sjukhuspersonal.

Vad ska jag göra om jag tror att personen kan ha ont?

Kontakta en yrkesperson och beskriv vad som har förändrats. Smärta kan ha många orsaker, till exempel gamla skador, artrit, tandproblem, infektion, förstoppning eller tryck från att sitta i samma ställning. En vårdgivare kan undersöka personens hälsa och avgöra vilken bedömning eller behandling som passar.

Starta inte ett smärtlindrande läkemedel, ändra inte en dos och sluta inte med ett annat läkemedel utifrån en webbsida. Vissa läkemedel kan samverka på ett olyckligt sätt eller vara osäkra för en person med vissa hälsotillstånd. Följ personens vårdplan och fråga förskrivaren eller apotekspersonalen när något är oklart.

Du kan också minska det akuta obehaget medan du söker råd. Fråga vad som skulle kännas bekvämare, låt personen vila och insistera inte på en rörelse eller aktivitet som gör ont. Kontrollera med en yrkesperson innan du använder värme, is, massage eller någon annan behandling om du är osäker på om det är säkert.

Kan en förändring i beteende ha en annan orsak?

Ja. Smärta är en möjlig orsak till oro, men förändringar kan också höra ihop med trötthet, en förvirrande miljö, hunger, infektion, läkemedelseffekter eller ett annat hälsoproblem. Titta på vad som hände före förändringen och om den upprepas, men försök inte ta reda på den medicinska orsaken på egen hand.

Om en person plötsligt blir mer förvirrad eller helt annorlunda än vanligt, berätta det för en yrkesperson omedelbart. NHS säger att plötslig förvirring kräver omedelbar medicinsk hjälp. Använd den lokala akutvården eller den akuta vårdprocessen där du bor.

Om förändringen sker gradvis eller återkommer, boka ett läkarbesök och ta med dina anteckningar. Guiden om hur du förbereder ett läkarbesök har ett enkelt sätt att skriva ner frågor och beskriva förändringar.

Hur kan hjälpare bemöta personen på ett respektfullt sätt?

Berätta för personen vad du gör innan du hjälper till. Fråga om lov innan du rör vid hen eller flyttar ett klädesplagg. Erbjud ett litet val, till exempel att vila nu eller att sitta på en annan plats, och ge tid för svar. Om hen tackar nej, pausa och fråga en yrkesperson om ett annat sätt.

Fråga personen vilka ord eller vilken typ av hjälp hen föredrar. Med hens godkännande kan du dela användbar information med andra betrodda hjälpare, så att personen inte behöver förklara samma sak upprepade gånger. Prata inte om personen som om hen inte var närvarande.

Smärta kan vara svår att märka utifrån. Att fråga försiktigt, vara uppmärksam på förändringar och söka professionell rådgivning kan hjälpa personen att bli hörd, utan att ett tecken behandlas som en diagnos.