När någon med demens är misstänksam eller anklagar dig

En anklagelse om att du tog en plånbok, flyttade en handväska eller ändrade en bankuppgift kan vara mycket upprörande. En person med demens kan tappa bort en sak, glömma att hen flyttat den eller misstolka vad som hände. Men demens bevisar inte att en anklagelse är falsk. Börja med att lyssna och kontrollera fakta.

Alzheimer’s Associations guide om misstänksamhet och vanföreställningar rekommenderar att man är lugn, ger ett kort svar och inte argumenterar. Alzheimer’s Society råder också att man undersöker en oro i stället för att avfärda den bara för att personen har demens. Den här sidan ger allmänna tips om kommunikation, inte ett sätt att avgöra om en viss anklagelse är sann. För separat vägledning om att se eller höra saker som andra inte gör, se vår guide om hallucinationer och demens.

Vad kan jag säga när någon är misstänksam?

Bemöt oron utan att gå med på något du inte vet är sant. Ett kort, lugnt svar kan hålla samtalet öppet. Till exempel: ”Du är orolig att plånboken är borta. Låt oss titta tillsammans.” Pausa sedan och märk hur personen reagerar.

• Lyssna innan du förklarar. Fråga vilken sak som saknas eller vad som gjorde personen orolig. Hen kan vara upprörd över mer än själva föremålet.
• Håll svaret kort. Ett långt försvar kan innehålla detaljer som är svåra att följa och göra er båda mer upprörda.
• Undvik att argumentera eller förhöra. Kräv inte att personen ska minnas var hen lade något eller bevisa att du inte tog det.
• Erbjud praktisk hjälp. Om personen vill, leta på bekanta platser tillsammans eller fråga om hen vill att någon annan hjälper till.
• Sluta om oron ökar. Ge personen lite utrymme och återkom till frågan senare om det är tryggt.

Anklagelsen kan kännas personlig. Försök skilja personens rädsla från vad som faktiskt är känt om händelsen. Du behöver inte ta på dig skuld för något du inte gjort, och du behöver inte lösa alla meningsskiljaktigheter i just det ögonblicket.

Kan oron handla om en verklig försvunnen sak?

Ja. Kontrollera först om saken verkligen saknas. Personen kan ha lagt den på ett ovanligt ställe, någon kan ha flyttat den eller den kan ha blivit stulen. Avfärda inte en anmälan om stöld, försummelse eller övergrepp bara för att personen har demens.

För en bortlagd sak, leta tillsammans om personen vill. Kontrollera de platser hen brukar förvara saken på och gå igenom de senaste rutinerna. Om saken har högt värde, är viktig för säkerheten eller fortfarande saknas, berätta för personen vad du vet och involvera en betrodd yrkesperson eller en annan familjemedlem.

Om pengar eller hushållssysslor delas, använd tydliga uppteckningar som personen godtar. Spara kvitton eller anteckningar för överenskomna transaktioner och förklara dem enkelt. Fråga en kvalificerad lokal yrkesperson om ekonomiska arrangemang eller juridiska ansvar; den här guiden kan inte bedöma sådana frågor.

Om du är osäker på om en oro stämmer, be en neutral person hjälpa till att kontrollera. Välj någon som personen litar på och dela bara den information som behövs för att förstå vad som hände.

Hur kan rutiner hjälpa till med saker som försvinner?

Ge saker som ofta försvinner en fast plats. En skål för nycklar, en bricka för plånboken eller en märkt låda kan göra det lättare att hitta något senare. Alzheimer’s Society föreslår att man använder en fast plats för saker, till exempel nycklar eller glasögon. Fråga personen vilken plats som känns logisk för hen.

Prova en förändring i taget. Att flytta på saker utan att förklara det kan göra personen mindre säker på var saker finns. Om en billig sak ofta försvinner kan en reserv hjälpa i vissa hem, men den ska inte ersätta kontrollen av om originalet togs eller bara kom bort.

Se till att personen ser och hör så bekvämt som möjligt. Dementia Australia påpekar att syn- eller hörselproblem, sjukdom, läkemedelseffekter, en förändrad rutin eller en överväldigande miljö kan bidra till förändringar i uppfattningen. Fråga personen om rummet känns för bullrigt eller okänt, och kontrollera att hen har glasögon eller hörapparat om hen använder dem.

När bör jag be om medicinsk eller extern hjälp?

Berätta för personens vårdgivare om misstänksamheten är ny, blir vanligare eller orsakar obehag. Notera när den uppstår, vad som pågick och om något har förändrats i personens hälsa, rutin, omgivning eller läkemedel. Starta, sluta eller ändra inte läkemedel utifrån en allmän artikel.

Plötslig förvirring eller en brant förändring i beteende eller hälsa kräver akut medicinsk vård. NHS:s vägledning om plötslig förvirring säger att man ska få medicinsk hjälp omedelbart. Använd den lokala akut- eller nödvårdsservicen där personen bor.

Om en anklagelse kan gälla stöld, försummelse eller övergrepp, se till att personen är trygg och få råd från en betrodd lokal yrkesperson eller en socialtjänst för vuxna. Om någon är i omedelbar fara, kontakta lokal räddningstjänst. Undersök inte en allvarlig oro ensam om det kan utsätta dig eller personen för risk.

Hur kan jag ta hand om mig själv?

Upprepade anklagelser kan belasta en relation. Prata med någon du litar på eller en kurator, och be om hjälp med vårduppgifter om du känner dig överväldigad. Guiden om familjemeningsskiljaktigheter föreslår sätt att dela ansvar, och guiden om egenvård för anhöriga tar upp avlastning och stöd.

Håll fokus på det som kan kontrolleras, hur personen mår och vilket stöd som behövs. Du behöver inte bevisa din omsorg i varje samtal. Om en oro återkommer, be vårdteamet om hjälp att hitta ett sätt som respekterar personen och skyddar alla inblandade.